Ursäkta att man vill bli lite älskad - Johanna Thydell
På tur i min bokhög fanns Ursäkta att man vill bli lite älskad. Johanna Thydells tredje roman som jag var så nyfiken på.
Boken inleds så här:
"Och det är jag som är Nora.
Jag har det väl egentligen vad man skulle säga rätt bra. Jag skär mig inte i armarna och jag stoppar inte fingrarna i halsen. Jag är inte psykiskt sjuk, inte extremt tjock och jag måste inte röra handtaget fem gånger innan jag går ut. Mina föräldrar är inte skilda, de har inte alkoholproblem och ingen jag älskar har dött."
Nora är en sjuttonårig tjej som är som de flesta tjejer i den åldern är. Osäker och rädd att inte duga samtidigt som hennes bästa vän är raka motsatsen. Nora hanterar dessutom en uppsjö av känslor rörande både vänner och potentiella pojkvänsämnen. Precis som en normal sjuttonåring.
Igenkänningsfaktorn är hög och det gillar jag skarpt. Karaktärerna känns sköna och språket är livfullt. I mitt tycke kanske väl så livfullt för det är just språket som drar ner betyget för min del. Jag förstår mycket väl tanken bakom språkvalet, men efter tio sidor var jag faktiskt beredd att lägga boken åt sidan helt. Jag höll på att bli vansinnig!
Bokens språk i sig är lättläst och ungdomligt, men språkuppbyggnaden fick mig att se stjärnor. Jag bet ihop och försökte bortse från språket i sig och koncentrera mig på handlingen istället och på så sätt kom jag igenom. Det kanske är läraren i mig som gör att jag slår bakut när jag läser en mening som innehåller över 60 ord och ibland inte ens ett kommatecken. Thydell är mästarinnan av långa jobbiga meningar, helt klart.
"Jag är bara alldeles, alldeles übervanlig, ingen talang, inget missfoster, det är liksom inte så att jag står framför spegeln i trosor och behå och bara UÄÄÄÄH MITT LIV ÄR FRUKTANSVÄRT och spegeln spricker och allt går i kras och jag börjar hugga mig med skärvorna och fradga krullar sig ur munnen och det spelas sorglig musik av små kortväxta fiolflickor i spända kjolar."
Mot slutet känns det som att handlingen stannar av och det går lite segt framåt för att plötsligt bara ta slut. Bokens största behållning är däremot de sidor som ibland förgylls i nederkant med små noriska ordspråk. Noras egna små vinklingar på ordspråk. Det tog ett litet tag innan mina ögon vande sig vid dessa ordspråk och även vid de svarta klumpar som visade sidnumreringen upptill, men samtidigt gör de att boken sticker ut och inte är riktigt som alla andra böcker.
Betyg från mig blir
/Marie
Kommentarer
Trackback
